direction

Igår råkade min kära vän Casper nämna att hon skulle gå och titta på den engelsa uppsättningen av Mamma Mia! i Globen. Självklart så sa jag att jag skulle vilja följa med, så hon ringde och bad sin brors flickvän att fixa en biljett till mig med. rad 13 på parkett. Som alltid när det kommer till musikaler så var det fantastiskt. Att gå på en musikal är värt varenda minut, det är en upplevelse att ta vara på. För nåt år sedan (eller var det två?) så var jag och såg den svenska uppsättningen, så jag kunde ju inte låta bli att jämföra. Personligen så tycker jag att den svenska är bättre. Visst är det konstigt att höra låtarna på svenska, men efter ett tag blir några av dem bättre. Till exempel Honey, Honey. Medan andra verkligen låter som om det var direktöversatta på skämt, till exempel Take a chance on me som är översatt till Tänk det känns som vi.

Men den svenska var bättre ändå, även om alla låtarna skulle varit bättre på engelska. Den kändes mer välgjord, och skådespelarna var bättre. De sjöng dessutom mycket bättre. De var musikalstjärnor, den engelska uppsättningen lät mer som skådespelare som lärt sig sjunga. De sjöng aningen nasalt och väldgt långt fram i munnen. Hon som spelade Tanya (Tanja i svenska) sjöng inte alls vissa toner. Det lät som om hon höll andan eller något. Det var dessutom en av mina favoritscener i den svenska eftersom den var rolig och välgjord.

Självklart är det en fråga om personlig åsikt, och nu är min är sagd. Har du något att tillägga så är det din åsikt. Jag skulle väldigt gärna vilja höra den också.

              

Jag hittade en röstanalys som jag gjorde våras..
Tänkte att jag lika gärna kunde lägga upp den.

---

Marie Picasso föddes 1979. Då hette hon Marie Pettersson. Hon bytte sedan efternamn till Picasso, efter sin hund. Hon blev känd i Sverige genom tv-programmet Idol 2007 där hon vann över Amanda Jenssen. Innan dess hade hon synts i rutan i Kanal 5's program Big Brother och skapade stora rubriker. Efter det försökte hon börja sin musikkarriär i Tyskland, men den kom aldrig igång. Efter genombrottet i Idol släppte hon sin debutskiva The Secret.

Marie Picasso har ett väldigt brett register och en djup röst. Hon har en enorm styrka i sin röst som hon verkligen drar nytta av. Hennes röst passar väldigt bra till de flesta musikstilar, men den passar bäst till soul och powerballader. Hon wailar väldigt mycket också, vilket passar bra till de stilarna. Marie ställer inte om sin röst vid olika musikstilar vilket kan vara både positivt och negativt. Positivt eftersom hon har sitt eget sound hela tiden, negativt eftersom det kanske inte alltid gör musiken rättvisa. Vissa rocklåtar kanske kräver en väldigt hes och rockig röst, som hon inte ger. Det ger låten ett annat sound. Det behöver inte göra låten dålig, men den blir annorlunda.

Hon artikulerar bra, även om det låter lite sluddrigt när det kommer för många ord på samma gång. Man hör ändå alltid orden. Hon lägger väldigt mycket känsla och tryck bakom varje ord, vilket gör att man hör sammanhanget och känner känslan i låten.

Jag skulle säga att hennes röst är en bra förebild. Hon kan jämföras lite med de stora sångerskorna som till exempel Celin Dion och Maria Carrey. Hon har kanske inte riktigt samma röstkapacitet som dessa, men samma uttryckssätt och hennes sound liknar deras. Det är ett bra mål att ha ett stort register och kunna sjunga olika sorters musikstilar.

Igår tog vi bilen, min far och min mor och min käre pojkvän. Vi åkte hela vägen till Vaxholm och åkte över till kastellet med färjan. Där satt vi i regnet i flera timmar och såg ut som (och luktade antagligen lite som) blöta hundar när vi åkte tillbaka. Kalla, frusna och väldigt blöta var vi, men ganska nöjda ändå. Vi hade nämligen fått se ännu ett Rhapsody in Rock. Även denna gång i spöregn.

Första gången var på Råsunda för kanske tre år sedan. Precis efter att Charlie Norman dog, så Wells ägnade en del av konserten bara till honom. Regnet strilade hela tiden ner, så vi satt i varsin regnponcho, jag, syster och mor. Till min stora glädje så var Gunilla Backman med. Hon vet hur man tar ton, och jag njöt varje gång hon sjöng. Till min mors stora glädje var Mikael Tornving där. Han och Henrik Hjelt stod för den komiska biten. De avslutade hela showen med att gå upp på scen iklädda jeans som slutade efter halva rumpan (utan kalsonger) och peruker med mörkt hår ner till midjan och varsin ölburk. I denna utstyrsel headbangade de till de sista låtarna.

För ett år sedan gick Wells ihop med Robert Bronett, han som har hand om Cikus Scott, och skapade Rhapsody in Circus. En blandning av internationella cirkusartister och mäktig musik. Cirkusartisterna var helt galna, speciellt killen som gick på lina. Linan var spänd fyra meter rakt över publiken, och han både sprang och hoppade. En gång höll han nästan på att ramla, och hela publiken drog efter andan. Som tur var fick han tag i linan i sista stund, men lite skakis var man nog ändå. Pokvännen var med, och han blev helt facinerad över lasershowen som visades upp till en av låtarna. Självklart ville han ha en sådan lasershow när han blir kändis.

Efter Rhapsody in Circus så äntrade Robert Wells scenen på Cirkus i Stockholm. Temat var Robin Hood, eller rättare sagt Robert Hood. Till min stora förtret så dök aldrig Peter Johansson upp på scen, men showen var bra ändå. Farmor och farfar som var med uppskattade den väldigt mycket, de har ju inte varit med tidigare gånger.

Igår så stod de på scen igen. The Rhapsodettes, The Vocalettets, Rhapsody Symphony Orchestra och Robert Wells himself. Mikael Tornving var tillbaka, och efter pausen drev han med staten och berättade vad man kunde gör för att hjälpa till att minska riskerna för att göra sig illa och på så vis minska sjukhuskostnaderna. Bland annat hade de startat ett journummer dit man kunde ringa om man såg någon som till exempel stod fel, vilket skulle kunna generera i ryggskador när personen blev äldre.
        På scen stod också The Divas. Charlotte Perelli, Jessica Andersson, LaGaylia Frazier och Sofia Källgren. LaGaylia gav mig rysningar när hon sjöng All by Myself. Det var bara så bra. En annan låt som gav mig rysningar igår var Life on Mars. Jan Åström var där och hans röst ihop med den låten var en perfect match. I programmet fanns också Peter Johansson med på bild, men tror ni att han var med denna gång? Nej. Men det var en toppenkväll, om man räknar bort regnet. Tråkigt nog var vi tvugna att gå på slutet, för trots att det klarnat upp och det egentligen inte var så kallt så var vi blöta in på bara skinnet och skakade allihopa. Så vi missade extranummren. Istället stod vi och väntade på färjan tillbaka under den tiden...